Och äventyret fortsätter...


Första gången jag ens vågade mig ut genom dörren med Antonia var efter ungefär 2 veckor av soffsittande och skyddande.

Det var riktigt jobbigt och vi hade försökt redan några dagar innan men jag tvekade. Det var som om jag tyckte synd om henne för att hon var så liten trots att hon var en normalstor bebis.

Äventyret krävde att jag skulle böka på henne kläder och eftersom det var vinter var jag livrädd att jag skulle klä henne för kallt.

Efter mycket om och men lyckades jag ta mig utanför dörren med Antonia i sin Ferrari och basse vid min sida.

Aldrig har världen känts så stor och läskig.

Jag var livrädd att hon skulle vakna och bli ledsen, för hur tusan skulle jag kunna trösta min lilla ute i det kalla.

En mamma kommer nog aldrig ifrån att känna oron för sitt barn, oron att något ska hända eller att man inte är tillräcklig.

Vi överlevde vårt allra första äventyr men vilken lättnad det var att komma hem igen.

När jag väntade barn var allt underbart och jag kunde föreställa mig hur underbart det skulle bli sen när Antonia kom.

Efter att ha mått så bra kunde jag inte fatta att det kunde bli så fel på mig. Jag var orolig för minsta lilla, kände mig otillräcklig och elak.

Det är så mycket som rör sig i en mammas huvud att man ibland inte blir klok, jag tror att det kan vara svårt att förstå.

Jag menar hur kan en mamma få för sig att man åkt ifrån sitt barn trots att hon/han sitter säkert fastspänd i bilen eller hur kan en mamma ifrågasätta om man tycker om sitt barn trots att man kramar, gosar, pussar och om och om igen säger "jag älskar dig!",
jo för det är precis sånt som kan röra sig i en mammas huvud vare sig man vill eller inte.

Det jag försöker komma fram till är att det kan vara svårt att förstå sig på dessa känslor och tankar, både som mamma och närstående men ändå kommer dom smygandes.

Det är nog inte förrän nu jag har insett att alla mina tankar och alla mina känslor är där för att jag ska växa som mamma.

Jag är lycklig fast att mina tankar gör det jobbigt ibland.

På återseende!

/Bibi