Jag ser dig men du är inte där

Mamma!

 

Jag har hittat gamla bilder av dig och det känns som om du bara är ett telefonsamtal bort. Dina drag i ansiktet är så bekanta och jag får en skön känsla i kroppen. För en litet stund inbillar mig att allt är som vanligt och att vi kan prata med varandra.
Jag vill kunna prata med dig. Det finns ju så mycket jag vill prata om.
Jag önskade att du kunde se mig, jag har blivit mamma till två underbara barn och hur du än är så älskar dom dig och tycker att du är jätteskoj. Antonia har varit på sin första danslektion så som du var med på min, kanske är det en danstjej i henne också.
Det gör så ont att mina barn inte fått samma tid med dig som dom äldre barnbarnen och att du inte får vara med och se dom växa upp så som du borde.
Mamma, jag ska gifta mig! Jag har hittat rätt och jag är glad,han är en underbar pappa till barnen och han fin,rolig och kärleksfull. Jag har planerat om i huvudet flera tusen gånger hur du ska kunna vara med på mitt bröllop men jag får nog ge upp, det skulle vara allt för rörigt för dig.
Jag vill ha dig nära, jag saknar dig så!
Ikväll kommer jag och hälsar på dig och jag hoppas att du ser mig.

Jag vet att jag fortfarande kan se dig men ändå är du inte där.

Jag älskar dig!

/Sabina

"Ut i vår hage"

Av någon konstig anledning så sjunger jag när jag är i närheten av mamma, det har jag gjort ända sen hon låg på intensiv avdelningen i Uppsala dagen efter operation.
När mamma vred och vände sig som mest av smärta vill jag gärna tro att det var det som fick henne att lugna ner sig och somna för en liten stund, min inte allt för orena stämma, även fast att det kanske inte var så.
När jag sjunger eller nynnar sjunger mamma alltid med,det är något jag kan göra med henne, sjunga.
Här om dagen när jag och min syster var och hälsade på började jag sjunga på "ut i vår hage" och mamma sjunger glatt med.
Igår var jag och hälsade på och blev lite lätt skrämd. Vi var inne på mammas rum och hon stod som alltid och trampa på stället. Jag berättade för henne att Pappa Gianni snart skulle komma och självklart började jag sjunga melodin ur Lasse Berghagens Jennie jennie fast jag sjung ju Gianni Gianni och plötsligt så skuttar mamma igång i hysterisk dans följt av skratt.
Strax därefter dyker pappa upp så vi kan gå på den efterlängtade promenaden till lekparken, i alla fall av Antonia.
   Jag gör min mamma glad om det bara är för en liten stund.

Rädsla och Ångest

När jag hälsar på mamma känner jag konstigt nog ro i kroppen. Jag vet att hon, om det bara är för nån timme, inte är ensam. Jag får pyssla med hennes hår och tvätta rent hennes fötter som blivit en vana då hon tar av sig skor och strumpor och går barfota. men det bästa är nog att man lätt kan få henne att skratta. Det är nog lite egoism, jag är där för både henne och mig men i slutändan är det nog mest för mig för mamma minns mig inte när jag går utanför dörren.
Mellan besöken hos mamma växer ångesten inom mig. Mitt samvete bankar i huvudet på mig när jag en dag bestämt att jag ska åka och hälsa på och så kommer det annat i vägen. ju fler dagar som går ju sämre mår jag.
Igår åkte hälsade jag på mamma igen. Hon blev glad av att se mig, fast å andra sidan blir hon glad av vem som helst som är glad och sprallig mot henne. Pga vissa omständigheter valde jag att sätta mig ute vid hissen en stund. Jag har försökt hanterat det mesta när det gäller min mammas sjukdom men när det kommer till att hjälpa henne med hygienen, som jag har hjälpt till med innan, så går det inte längre. I detta fall var det precis det hon behövde hjälp med.  Mamma blir arg, hon skriker rakt ut,hon blir stark och kramar det hon håller i hårt med händerna. Det är som om hon vill tala om hur förnedrande det är att ha någon som tvättar henne. I dessa fall måste dom vara två stycken som hjälps åt. Jag klarar inte av det jag blir rädd helt enkelt.
Efter ett tag gick jag in igen. Mamma var tom i blicken och jag försökte få hennes uppmärksamhet.
"Hej mamma! Jag har med mig lite muffins, jag tänkte att vi skulle fika.
Hon flyttade blicken mot mig log och sa " nämen titta det är Sabina!"
Jag minns inte senast min mamma använt mitt namn i rätt sammanhang. Även fast att det kanske bara var mitt namn hon plockade ur tomheten så lät det så äkta.
Jag väljer ändå att tro på att hon SÅG mig om bara för en liten stund.
Vi fikade, vi skrattade, vi mös med Tristan.
Varje besök avslutas på samma sätt, då har jag inget att ångra...
Jag älskar dig!

//Sabina

Jag är en tänkare

Om mamma inte hade blivit opererad för  sin hjärntumör som "förvirringen" berodde på från början Hade det varit så här då eller hade jag haft min mamma kvar en liten stund till?
Ibland känns det som om svaren vi fått bara har godtagits, som om någon säger " det är en hjärntumör, ta bort den så blir det bra!" "okej!" säger vi.
Nu blev ju inte mamma riktigt okej så vi sökte nya svar och svaret vi får är "Det är altzheimers! "okej!" säger vi.
Men...
Varför blev det då som det blev?
Hade läkarnas vetskap om att det ligger alzheimers i släkten gjort att dom beslutat något annat om operationen? var det verkligen pga operationen som mammas alzheimers "satte igång"?
Det låter bara så konstigt i mina öron!
Dåligt blodflöde i hjärnan har jag hört, beror det på operationen och är inte det ett misslyckande då?
Dom sa ju att allt gick som det skulle.
Minnen som hon förlorat pga operationen skulle gå att träna upp igen. Hjärnan är häftig på det sättet, den hittar alltid nya vägar,sa dom.
Varför gick det då inte att träna mamma i skrivning eller ålder på sina egna barn?
Jag grubblar och grubblar och det känns som om jag aldrig kommer att få rätt svar, svar som stämmer i mina öron.

Min mamma kan inte prata så man förstår henne, hon må vara gul och blå och gå som en kärring men hennes känslor lever.
Glass upplever hon som en dröm,solen som lycka, musik som fest och min pappa som kärlek.
Idag sa jag åter igen att jag älskade henne. Utan ett ord lägger hon sin hand på min kind och lägger mitt huvud mot sin axel.
Min mamma vet!!

//Bibi