torsdag 30 augusti 2012

Jag ser dig men du är inte där


Jag har hittat gamla bilder av dig och det känns som om du bara är ett telefonsamtal bort. Dina drag i ansiktet är så bekanta och jag får en skön känsla i kroppen. För en litet stund inbillar mig att allt är som vanligt och att vi kan prata med varandra.
Jag vill kunna prata med dig. Det finns ju så mycket jag vill prata om.
Jag önskade att du kunde se mig, jag har blivit mamma till två underbara barn och hur du än är så älskar dom dig och tycker att du är jätteskoj. Antonia har varit på sin första danslektion så som du var med på min, kanske är det en danstjej i henne också.
Det gör så ont att mina barn inte fått samma tid med dig som dom äldre barnbarnen och att du inte får vara med och se dom växa upp så som du borde.
Mamma, jag ska gifta mig! Jag har hittat rätt och jag är glad,han är en underbar pappa till barnen och han fin,rolig och kärleksfull. Jag har planerat om i huvudet flera tusen gånger hur du ska kunna vara med på mitt bröllop men jag får nog ge upp, det skulle vara allt för rörigt för dig.
Jag vill ha dig nära, jag saknar dig så!
Ikväll kommer jag och hälsar på dig och jag hoppas att du ser mig.
Jag vet att jag fortfarande kan se dig men ändå är du inte där.

Jag älskar dig!

/Sabina

1 kommentar:

  1. Bibi. Jag vet att det nu passerat alldeles för många år utan ngn direkt kontakt men jag har följt dig och din fantastiska familj på fb och är så glad att se att du fått så fina barn och byggt upp ett sådant fint liv.

    Dock blev jag otroligt ledsen att läsa de rader du så fint formulerat ovan... Hade ingen aning. Kom lite som en chock och slog mig av stolen ganska kraftigt. Jag minns din vackra mamma. Din häftiga och tuffa mamma som alltid pysslade, piffade, skjutsade, mockade boxar och hängde med på det mesta. Hon var rolig, cool och helt enkelt superball! Hon var ju en sådan där "power lady" som alla önskade att deras mammor var. Så minns jag henne och kommer minnas henne oavsett.

    Jag befinner mig också där någonstans i krokarna nu. Någonstans i landet mitt emellan oron av att mista och styrkan av att orka kämpa. Man älskar ju sin mamma...oavsett. Men det är en kamp att hålla sig uppe och inte få livet att svikta när man är orolig över sin älskade mamma.

    Ta hand om dig gumman.

    Många kramar
    /Nadja



    SvaraRadera