onsdag 5 september 2012

Jag skäms...

Tina, mamma och Antonia på promenad
En av känslorna, förutom ilska, sorg, förtvivland och rädsla, som man känner är skam.
Jag tyckte att det var jättejobbigt att åka iväg någonstans med mamma. Tänk om någon skulle prata med henne, hon kunde ju inte svar! Tänk om någon ser att hon är sjuk, trots att hon såg ut som vanligt.
Jag har försökt låtsas om som ingenting när folk frågar. "hur är det med mamma?" vad ska jag svara på det? det är bra!? många vet ju. Jag kan inte minnas en enda som frågade hur det var med mig som fick se sin mamma försvinna mer och mer.
Jag har sett min mammas uppslagna blodiga huvud efter att hon trillat i badrummet, jag har sett henne halucinera ilsket.
Jag har bråkat med min mamma för att hon ignonerat mig när jag ställt frågor ovetande att hon verkligen inte hittar något svar.
Jag har försökt dölja min mammas sjukdom, det man inte ser finns inte.
Jag vill att folk ska minnas min mamma som den hon var förut och har därför inte lagt upp några bilder själv.
 
Jag saknar min mamma trots att jag inte har henne kvar på riktigt vill jag inte att hon ska dö.
 
Imorgon träffar jag henne igen, då ska vi äta glass!