Minnen

Ett tag var jag livrädd för att när mamma är borta så finns inga minnen kvar.
Det är lätt att titta på bilder och komma ihåg men i minnen utan bilder lever det mer känsla.

Allt det här med mamma har fått mig att söka mer efter minnen.
Det har fått mig att vilja skapa minnen för mina barn. Idag var en sån dag, en minnesskapardag, men också mycket mer än så.

I år är Cirkus scott i stan igen efter att ha vilat i 9 år. Jag har svaga minnen av att jag har varit på Cirkus scott med mina föräldrar men jag har tyvärr inga starka bilder eller händelser jag kan spela upp i mitt huvud.
Idag däremot mitt i allt minnesskapande satt jag på läktaren på Cirkus scott och mindes. Jag mindes inte från mitt tidigare besök på Cirkusen utan jag mindes ca 15 år tillbaka.
Mamma hänger över sin stora bänk i sin verkstad och skär till delar i läder till en huvudbonad, en huvudbonad till en elefant. Cirkus scott var även då i stan.
Min mamma fick äran att förnya elefanternas huvudbonader med hennes hantverk.
Hur häftigt är inte det!
Jag fick en känsla av både sorg och stolthet där jag satt och tittade på dom galna clownerna härja omkring. Jag mindes!

Efter föreställningen fanns Robert Bronett tillgänglig i foajén. Skulle jag våga säga något om det till honom eller skulle det bara vara galet.
Till slut vågade jag mig fram till honom och jag berättade hur mamma för länge sedan sytt åt dom och att vi hade kvar en av deras gamla elefanthuvudbonader hemma.
Han lyste upp och tyckte att det var jättekul. Han bad mig skicka ett mail till honom och sa att han gärna köper tillbaka den. Jag kände sån glädje när jag efteråt gick med tårar i ögonen tillbaka till en förvånad Basse som inte alls förstod vad som hade hänt.

Minnen är inget man kan tvinga fram. Minnen ligger där och myser tills dom i alldeles rätt ögonblick kikar fram, som idag.

Idag var det inte bara en dag för att skapa minnen, idag var en dag för att minnas.

//Bibi

Sorg och saknad

 

Det är snart fem år sen allting började med en operation som skulle, vad jag trodde göra min mamma frisk. Hon hade under nåt år varit trött och hängig med huvudvärk. Vad jag minns låg hon på soffan från att hon kom hem från jobbet till läggdags.

Efter lång sjukskrivning av utbrändhet fick hon remiss till röntgen. Hjärntumör i storlek som en oliv blev reultatet.

Jag kommer ihåg när pappa och mamma berättade det för mig i köket men det skulle tydligen inte vara någon fara, allt skulle bli bra.

Den känslan trodde jag aldrig att jag skulle känna någonsin. Hur någon sliter glädjen ur kroppen. Fem år senare och den känslan hänger fortfarande kvar .

Jag bestämde mig för att vara stark och vara med på allt som hände. Jag följde med till Uppsala för att höra om operationen och min enda fråga jag hade var hur stor dödlighet operationen hade,5% var svaret jag fick. Jag hade inte en tanke på någon annan utväg än döden eller fullt frisk.

Dagen innan operation skulle mamma läggas in och det fanns inget som kunde hindra mig att följa med. Jag grät som om jag redan förlorat henne när jag gick utanför dörren men helst skulle jag inte visa henne min oro.

Vi satt i allrummet på avdelningen, skojade och skrattade antagligen för att lätta på oron lite.

Jag minns så tydligt när jag skulle krama om mamma och lämna henne där i den tråkiga sjukhussalen. Jag grät hela vägen hem och det kändes verkligen som om inget skulle bli som det var igen.

 

Några dagar senare fick vi åka och hälsa på mamma. Jag var nervös och ville helst inte gå in för att jag inte visste vad som väntade.

Mamma var som förbytt,hon pratade konstigt och klagade på smärta. Pappa satt på stolen bredvid hennes säng med armarna i kors och skakade sorgset på huvudet.

 

Allt är bara så klart i mitt huvud fortfarande.

 

Jag höll mamma i handen och jag som gärna inte sjunger då folk hör började sjunga för mamma dom få låtarna jag kunde. Det gjorde henne lugn och hon somnade en stund för att efter ett tag vakna och jämra sig över smärtan.

 

Jag minns inte riktigt när hon blev flyttad till "vanlig" avdelning men när jag kom då för att hälsa på var hon nästan som vanligt, minnet sviktade lite bara.

Hennes långa mörka hår var bortrakat och hon hade vitt bandage på huvudet.

I 2 veckors tid åkte jag fram och tillbaka mellan Västerås och Uppsala dagligen för att inte mamma skulle vara själv.

Allting därifrån gick upp och ner. Ena stunden var det klart andra stunden inte.

Tillslut gick allting bara utför.....

 

Efter lång tid av en gnista hopp förvandlades allt till sorg, saknad och ibland lite rädsla.

 

Mamma blev för inte så länge sen nu diagnostiserad, altzheimers.

Nu mera klarar hon sig inte själv och vi kan inte längre ta hand om henne själva. hon bor i en liten lägenhet som vi själva fick inreda. Hennes gång liknar en 90 årings. Hon kan inte prata hela meningar utan sluddrar ur sig en massa goja. Hon kan inte äta själv alla gånger och hygienen får hon hjälp med.

Hon ramlar ofta och är just nu blåslagen i hela ansiktet och på armarna.

 

Hon är min mamma och jag har försökt vara med hela tiden så att hon inte är ensam och jag vill tro att jag har gjort ett bra jobb.

 

Jag försöker tala om för henne att jag älskar henne varje gång jag träffar henne och i slutändan får jag alltid ett "Jag älskar dig också!" tillbaka.

 

 

Jag har sett min familj gå i bitar och samtidigt knytit starkare band.
Jag har blundat för verkligheten samtidigt som jag stirrat den i vitögat.
Jag har känt svaghet och av svagheten byggt upp styrka.
Jag har varit tyst, hemlighetsfull, arg, ledsen och förvirrad.
Jag skämdes....

Jag har varit till botten och vänt.
Låt mig gråta och jag blir stark igen!

Min mamma har Alzheimers.

 

//Bibi